Bitterljuvt

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Karin Boye

Våren är bitterljuv, samtidigt som jag tycker det är fantastiskt härligt och jag har längtat så efter värme och ljus, så får jag ändå ont i hela kroppen och tycker att våren är jobbig och svår. Jag har blandade känslor varje vår, blir lite smådeppig i allt det glada, och känner mig väldigt ensam. Jag får ont i hjärtat, det bränner och svider, något kramar om mitt hjärta på ett väldigt obehagligt sätt. Jag längtar ändå efter att få sitta i vårsolen med näsan i vädret och kaffekoppen i handen. Jag älskar att sätta på mig solglasögonen och ta en långpromenad och upptäcka tussilago och videkissar. Det är skönt att klä sig i vårjacka och gympaskor. Det är naket att visa sig utan alla lager...

Ensamheten kan vara svår, och hugger argt i mitt bröst. Alltid. Varje år. Det här året är inget undantag, trots att det hänt så mycket sedan förra våren. Just i år känns det kanske extra svårt. Jag är ensam men ändå inte. Visst finns det saker jag saknar och längtar efter, men ändå är jag rik på känslor och upplevelser. Jag kan gå på en skogsstig eller utmed vattenbrynet och plötsligt så slår det mig att det är så otroligt vackert och jag kan få den där huggande känslan som gör så ont men ändå är så lyckligt. Jag blir otroligt känslosam på våren, på både gott och ont. 

Då är det ändå skönt att det fortfarande är mörkt på kvällarna, jag kan tända mina ljus och krypa ihop under filten och känna mig säker i min lilla kokong. Jag älskar våren. Jag hatar våren. Jag har blandade känslor inför våren. Det är bitterljuvt.