Att alltid vänta på sin tur.
Att alltid vara med alla andra.
Näe. Det är ingenting för mig. Visst kan jag också hänga med i ett sammanhang som "alla" andra. Tycka som "alla" andra. Men det är inte alltid.
I bilen på väg hem från Årsta tänkte jag på det där. Att rätta in sig i ledet. Det blir ganska tydligt när jag kör bil till exempel. Jag har svårt att stanna kvar i högerfilen fast trafiken flyter om den inte flyter i den takt jag vill köra i... Det finns ju vissa hastigheter som helt enkelt är mer bekväma att köra i. Så då måste jag ju köra förbi... Sen kan ju inte jag hjälpa att det sitter en liten tävlingsinriktad Madde på min ena axel som säger att jag ju bara måste komma förbi den där bilen också, fast den bara kör pyttelite långsammare än jag. Och nästa bil också... Hrm... Jag känner nog mig själv ändå.
Sen på parkeringen. Säg att jag är och handlar nånstans där många andra är samtidigt. I princip alla vill ju stå så nära ingången som möjligt - vilket gör det svårt att hitta parkeringar där. Då åker jag alltid längst bort och parkerar där det är helt tomt istället. Bara för att.
Det gamla uttrycket "Skomakare, bliv vid din läst.." Det är ett av få uttryck som verkligen kan provocera mig. Vaddå liksom, ska man inte utvecklas då? Vad hade hänt om inte nån långt tillbaka inte tänkt tankar i nya banor? Inte uppfunnit hjulet? Inte utvecklat samhället? Inte forskat? Saker händer inte bara av en slump, många saker kräver upprepade försök och misslyckanden, för ur misslyckanden växer man och lär sig hantera världen runt omkring en.
Jag minns en sån där annan grej om att inte "rätta in sig i ledet". Det var när filmen Jurassic park hade premiär, och jag lovar alla skulle se den, det blev så hypat att det var helt sjukt! Jag vägrade. Sådär kanske av princip, men jag var inte och såg filmen bara för att det blev en för stor hype. Sen att jag har sett den långt efteråt må så vara, men jag gick inte på premiär, snarare dröjde det år innan jag såg den.
Mode är också en sån där grej som de flesta bara förväntas falla in i. Jag brukar oftast försöka värja mig länge och väl emot vissa modegrejor, men till slut går det ju bara inte - det finns ingenting annat att köpa i affären den dag man väl behöver handla kläder...
Att rätta in sig i ledet alltså. Gör man det för att det förväntas av en, eller för att det är den enklaste lösningen? Att stanna där man är för att man inte orkar engagera sig, eller inte är emottaglig för nya saker. Är det bekvämast så? Det kräver ju inte lika mycket av en, man behöver inte tänka och fundera och slita sitt hår. Ungefär som jag gör just nu. Sliter mitt hår alltså. Det här med att plugga än en gång. Det var nog inte riktigt genomtänkt. Men jag har hoppat på det och det jag absolut inte är, är en person som ger upp i första taget. Så jag biter ihop, med hårtussar mellan fingrarna och försöker se glad ut samtidigt som fingrarna krampar över tangenterna. Så. Nu har jag fått skriva av mig. Vi hörs en annan gång!!
