En öde strand, ett lugn, en ensamhet.
Vågorna kluckar mot stranden, men inga öron hör.
Måsarna skriar i den blåa skyn.
Långt borta åker en båt, men vilka ögon ser?
Ekot av barnens sommarskratt dröjer sig kvar.
De byggda sandslotten är ett minne blott.
Stranden breder sig ut åt alla håll, omfamnar det fortfarande blåa vattnet.
I sanden finns fortfarande spåren av barnafötter.
Hösten knackar på dörren, även om värmen fortfarande hänger kvar.
Sakta börjar trädens löv färgas gula,
världen förbereder sig för att sova.
Snart nog lägger sig ett täcke över vår värld,
naturen går till vila för att kunna återhämta sig efter årets slit.
Nästa år kommer täcket lätta och världen sakta vakna till liv igen.
Under tiden väntar vi med spänning på vad världen kommer bjuda på i framtiden,
kanske mest av allt jag.
Under tiden njuter jag av nuet, mitt liv här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar