Funderingar

Man hinner tänka ganska mycket när man är ute och går, om olika saker som händer, olika saker som sker. När man går på stan, så tittar alla ner i backen, helt upptagna av sitt eget. Man sluter sig i sin egen sfär där ingen annan får komma in. Men så plötsligt, när man går på en stig i skogen, så tittar man upp, och man ser på den man möter, man tittar på någon annan och säger glatt Hejhej! Där, i skogen, går det bra, där är det helt okej, där känner man samhörighet. Men i stan, där kan man inte hälsa, för då kanske andra tycker man är konstig?

Annars då. Jag slås över hur vacker min stad faktiskt är. Var man än bor så har man närheten till naturen, till vatten, till vackra vyer. Det finns insjöar, små vikar, stora vatten där båtarna börjar bli fler och fler. Solen glittrar och skimrar i dansande mönster i vattnet. Det förändras, det blåser, det skummar och det är stilla. Solnedgångens rosa toner speglar sig och sprider en värme i mitt inre. Jag blundar och njuter av värmen de sista solstrålarna ger.

Den mjuka barrtäckta stigen slingrar sig genom skogen, en och annan rot sticker upp här och var. De är blankslitna efter många fötters tramp. Stigen tar slut och suset från träden byts mot barnaskratt och skrik. Glädje och lycka över härliga sommarkvällar med långa bad, hopp från brygga och hopptorn. Full fart i vattenrutschbanan gör mig glad. Jag kommer på mig själv att le där jag går med vovven i kopplet bredvid mig. Jag minns ju mina sommarlov...