Det bor en Lill-Babs-kvinna i mig. En Sue Ellen-kvinna med trutande mun som darrar varje gång JR-mannen gör henne besviken. Lill-Babs och Sue Ellen är trötta, tråkiga och ganska ledsna men aldrig arga. Smuttar bara på bubbelvinet och blir precis så lagom berusade att de väser: Jag hatar dig. Precis så lagom högt att JR-mannen inte hör.
Nä, riktigt så är det inte. Det ovanstående har jag citerat ur Maria Svelands "Bitterfittan". Fat det kan ändå illustrera hur man ibland kan identifiera sig med andra. Kanske någon man vill vara, eller någon man känner sig som fast man inte vill. I vissa lägen kanske man vill vara en frispråkig och tuff Madonna, som verkar ha skinn på näsan så det både räcker och blir över. Andra gånger vill man hellre vara en liten knappt synlig figur som kanske Nils Karlsson Pyssling...
Just nu skulle jag vilja tro att jag är en av tjejerna i Gladiatorerna. Stark, disiplinerad och älska att träna. Mitt förhållande till träning är någon sorts hat-kärlek. Jag avskyr och älskar på samma gång! Jag älskar att det får mig att börja bli stark, jag orkar, jag KAN! Men jag avskyr när jag inte orkar, avskyr när jag inte kan göra saker jag tidigare gjort för att jag är för otränad! Kanske, kanske kommer jag tillbaka?! Jag är iallafall på väg! :-) Lagom mör i kroppen. Träningsvärk här och där. En härlig känsla!! YES!!
För att också återkomma till ovanstående... Det var längesen jag läste boken, men den är rätt bra har jag för mig. Småkul och annorlunda. Läs den! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar